This is one of those moments my eyes slowly turn blurry and moist. 

Medans jag skriver det här hör jag en lugn och fin låt om Los Angeles. Varje gång jag lyssnar på den inser jag hur mycket jag vill det här and I always manage to get way too emotional.. haha. Det kommer stunder då man tänker till och tror att det är omöjligt, man tänker på allt som skulle bli svårt and fear the worst. Man vill inte bli rejected, och allt vänds upp och ner. Men jag tror att på något sett skulle saker och ting bli bra till slut. Man måste bara tro det. Jag har länge kännt en stress kring det hela med USA och agerandet. Att det är brottom. Men egentligen behöver jag andas ut och inse att det inte behöver vara det, att det kommer lösa sig till slut. Inte jämföra sig med andra cause I've come to realize life isn't always fair but it's not supposed to be either. Min tid kommer en dag, men jag hoppas seriöst att det inte dröjer länge alls. Jag har förresten också sagt flera gånger till mig själv att nu ska jag verkligen kämpa och göra så mycket jag möjligen kan. Men jag känner att jag inte levt upp till det. Men denna gång tänker jag inte ge mig. Jag menar om det är det här som alltid snurrar i mitt huvud och det jag verkligen vill, så är det ju SJÄLVKLART att det är det jag ska kämpa för twenty four seven. I mean it. Det är bara det att.. Om det inte går som jag vill vet jag inte vad som händer.. kanske utbytesår ändå.. Men då vet jag inte hur jag ska fortsätta mitt liv efter.Men.. The point is.. Jag tror att allt kommer lösa sig along the way. Tittar jag tillbaks ett år så är det så mycket jag åstadkommit och många frågetecken som lösts. För ett år sedan hade jag inte varit i LA ens , och det var inte ens bestämt att vi skulle åka.