Turning down an audition?...
Idag ringde ett av sveriges stora produktionsbolag och ville att jag skulle provfilma för en biroll och dansare till en film de ska spela in. Så klart tackade jag ja. Saken är den att de ville se en kort koreografi som jag ska göra (och så klart repliker från manuset).Det fick inte vara hiphop. Utan mer balett/modern. Ja jag har ju inte direkt någon korr i huvudet förutom en modern från en workshop. Det är lite fel stil på den men jag satte igång och började fippla med den lite. MEN GREJEN ÄR DEN att min provfilmning är imorgon. Och balett är långt från den dansstilen jag är säker i. Om det är balett, verkligen balett de vill ha så vet jag inte...
Och varför sitter jag här helt illa till mods just nu? Varför småskakar jag och känner mig rädd? Varför jublar jag inte och är supertaggad och tacksam för den här möjligheten?! Istället sitter jag och kommer på någon anledning till att tacka nej. Jag frågade mig själv, varför är jag rädd? Är jag rädd för att misslyckas?
Kanske... Ah..
Jag är så chockerad över mitt svar på den frågan!! Det är inte alls jag. Jag har alltid tyckt att det är så otroligt patetiskt att vara rädd för att misslyckas, det är helt onödigt och saboterar bara. Och jag vet ju såklart också att ''misslyckanden'' ofta är någonting som leder till positiva grejer. Och vem har sagt att jag ska misslyckas förresten?
Jag vet att just nu är en period då jag startar om, jobbar och bygger upp mig själv och att jag kommer att vara redo snart. Mer än någonsin. Men jag vet inte om jag är redo, nu, idag, imorgon. Och då kanske det är smartast för mig att lyssna på det. Om det inte känns bra, för det ska det i den här branschen. Man ska vara redo, säker och taggad. Jag vill ju vara helt självsäker och tycka att det här är kul. Och det har jag intalat mig själv sedan jag fick samtalet! ''bring it on!! let's work all day.'' Jag ringde för att se om jag kunde boka en danssal osv.. ''Det här kan vara början till något fantastiskt'' sa jag till mig själ, ''LEZZJUSTGO!!''
Men nu sitter jag här.... Jag vill inte. Men jag vill inte säga nej till en sån här möjlighet.Ni vet en sån där grej då jag senare ser filmen på premiär och tänker, det där kunde varit jag. Varför tog jag inte chansen?
Hoppas bara VERKLIGEN inte att jag blir ''svartlistad'' för att jag tackar nej efter att ha bokat...
Någon annan kunnig som vet hur det ligger till med sådant..?
Det är en kliché och du har hört det förut; du ångrar bara det du aldrig gjorde. Om du går dit och det inte går som du ville eller om du inte får jobbet så speglar det inte vem du är eller vad du kan. Jag tycker att du ska göra det, det värsta som kan hända är att du inte fick rollen men går du inte dit får du ju definitivt inte rollen. Och kanske skämde du ut dig för några människor, men det är bara för dem. Det är också en stärkande erfarenhet. Dessutom får du ju inte glömma att du visst kan få jobbet, gör din grej. Vad jag har förstått i den branschen är att det är bättre att testa och gör vad du kan. Vill de ha en klassisk balett men det är ingenting du kan eller du vill göra, kör på vad du vill. Kanske förstår de att det är just det de vill ha!
Ta hand om dig!!
Alltså grejen är att produktionsbolag och branschmänniskor alltid kommer ihåg sådant, så du kan nog inte räkna med mer förfrågan från just detta bolag om du tackar nej.
Jag måste säga att jag inte håller med dig på den här punkten, jag hade försökt och gjort mitt bästa ändå, även om jag kände mig lite sliten. Det är SÅ viktigt att ta sig framåt och samla på sig erfarenheter och saker till CV:t. Och må bra kan man tyvärr inte göra hela tiden om det är detta man vill hålla på med, man måste pusha sig igenom en massa skit. Sjukdom, mental ohälsa, utbrändhet och så vidare. Det är ett pris man betalar för sin passion och för konsten.
Så tror och tycker jag, men du måste såklart utgå från dig själv. KRAM!
Vilken möjlighet! Tycker definitivt att du ska gå dit och testa! :)
