Så... Jag har haft en lång paus från provfilmingar, film/tv - inspelningar och så vidare. Den sista inspelningen jag var på var i slutet av 2013!!! wow... På grund av några anledningar, en av dem är det med mina skolbyten, att det blev för mycket och det var svårt att lägga energi på någonting sådant då när jag inte kände mig helt stabil and ready to go..

Idag ringde ett av sveriges stora produktionsbolag och ville att jag skulle provfilma för en biroll och dansare till en film de ska spela in. Så klart tackade jag ja. Saken är den att de ville se en kort koreografi som jag ska göra (och så klart repliker från manuset).Det fick inte vara hiphop. Utan mer balett/modern. Ja jag har ju inte direkt någon korr i huvudet förutom en modern från en workshop. Det är lite fel stil på den men jag satte igång och började fippla med den lite. MEN GREJEN ÄR DEN att min provfilmning är imorgon. Och balett är långt från den dansstilen jag är säker i. Om det är balett, verkligen balett de vill ha så vet jag inte...

Och varför sitter jag här helt illa till mods just nu? Varför småskakar jag och känner mig rädd? Varför jublar jag inte och är supertaggad och tacksam för den här möjligheten?! Istället sitter jag och kommer på någon anledning till att tacka nej. Jag frågade mig själv, varför är jag rädd? Är jag rädd för att misslyckas? 
Kanske... Ah..
Jag är så chockerad över mitt svar på den frågan!! Det är inte alls jag. Jag har alltid tyckt att det är så otroligt patetiskt att vara rädd för att misslyckas, det är helt onödigt och saboterar bara. Och jag vet ju såklart också att ''misslyckanden'' ofta är någonting som leder till positiva grejer. Och vem har sagt att jag ska misslyckas förresten? 

Jag vet att just nu är en period då jag startar om, jobbar och bygger upp mig själv och att jag kommer att vara redo snart. Mer än någonsin. Men jag vet inte om jag är redo, nu, idag, imorgon. Och då kanske det är smartast för mig att lyssna på det. Om det inte känns bra, för det ska det i den här branschen. Man ska vara redo, säker och taggad. Jag vill ju vara helt självsäker och tycka att det här är kul. Och det har jag intalat mig själv sedan jag fick samtalet! ''bring it on!! let's work all day.'' Jag ringde för att se om jag kunde boka en danssal osv.. ''Det här kan vara början till något fantastiskt'' sa jag till mig själ, ''LEZZJUSTGO!!''

Men nu sitter jag här.... Jag vill inte. Men jag vill inte säga nej till en sån här möjlighet.Ni vet en sån där grej då jag senare ser filmen på premiär och tänker, det där kunde varit jag. Varför tog jag inte chansen?

Fast det väger mycket tyngre att jag mår bra , att jag sätter igång med detta när jag är laddad och redo för det. I höst...  För jag är påväg mot någonting fantastiskt :) 
Hoppas bara VERKLIGEN inte att jag blir ''svartlistad'' för att jag tackar nej efter att ha bokat...
Någon annan kunnig som vet hur det ligger till med sådant..?

Hur härligt är det inte att vakna upp, dra upp persiennerna och se en klarblå himmel med lite moln som svävar förbi? 

Jag har inte varit ute och sprungit på väldigt länge men har velat göra det. Så nu bara gjorde jag det, trots att jag var så trött och kände mig konstig innan. Det var det bästa valet någonsin.

Detta, mina vänner, är anledningen till att BARA GÖRA saker. Istället för att oroa sig och tänka ''men tänk om... men jag kommer inte komma långt...det är så kallt...det kommer att vara jobbigt..'' Fake it till ya make it. Just go out there. Skaka av alla tankarna and just do it. Om det handlar om att springa: Du behöver inte bestämma dig för hur fort du ska springa, hur långt du måste komma etc. Börja någonstans och se vart dina ben tar dig. 

Om du vill ändra på någonting, gör det nu. 

 

Ibland önskar man att andra världar fanns på riktigt och att det fanns magi (vem vet). Det kan väl inte vara bara jag? Bara jag som väntat på ett brev från Hogwarts lite för länge, bara jag som sett en gammal garderob och tänkt mig Narnia på andra sidan?

Jag älskar filmer/Serier som The Hunger Games, disneyfilmer, once upon a time, LOTR, Harry Potter,Twilight, Beautiful Creatures, Oz the great and powerful, Narnia, Alice in wonderland, Peter Pan, Shrek, Snow White and the Huntsman etc..
Jag tror det är en av anledningarna att jag tycker om att skådespela och vill vara med om något sånt. Man får uppleva det på ett sätt.

 

Så svårt när man vill så mycket! Jag behöver verkligen sätta mig ner, se över mina möjligheter och drömmar , och bestämma mig hur jag ska göra. Vill åka till så många ställen, vill göra så mycket. Men vill inte att det ska förstöra för skådespeleriet eller musiken, förstår ni? 

Finns såmycket olika läger i LA , och musikmöjligheter också - som man kan göra på sommaren. En annan dröm är dock att se så mycket av USA som möjligt, åka runt på roadtrip. Fast vill såklart till massor av andra länder med - men det kommer sen någon vacker dag :) Hade velat att min syster åker med till LA nästa sommar, men det verkar som om hon ska på språkresa i FL. Sen har utbytesår snurrat runt i huvudet länge men det har alltid slutat med ett nej, alltså det kan kanske leda till att jag får stanna ett år längre i Sverige, och så är musiken och skådespeleriet det viktigaste för mig, inte att få bo någonstans i USA. men japp, ni kanske förstår min konflikt här, haha.

En grej är bra att i alla fall nu kommer jag gå på en grym musikskola och utvecklas. Kommer även komma tillbaks mycket till dansen och jag har som ni vet tagit nya headshots, satsat mer på skådespeleriet och att träna - så jag hoppas på massor av fler auditions och chanser som förhoppningsvis leder någonstans om jag gör mitt bästa. Så mitt liv här i Sverige är i alla fall löst. Skönt att jag förstår att jag kan ha det bra och att det finns möjligheter här också, ett tag :)

 

Skulle göra nästan vad som helst för att bara få flytta till L.A kanske nästa år, bo tillsammans med Klara till exempel och leva det livet, gå i skolan, på auditions, jobba, njuta av solen och allt det underbara. Bli inspirerad osv..

Och sen kommer det ju det här med att det kanske inte går lagligt. Och jag kanske kommer behöva vänta tills college. Ska man då gå en skådespelarskola?musikskola? Fast man kan inte jobba under den perioden, så blir man äldre.. haha...ååh ibland fastnar jag verkligen i mina tankar. 

 

Det känns bäst att bara ta det lugnt,  tänka att allt kommer bli bra, och är bra. Men det känns verkligen fortfarande som att jag behöver en plan, eller en aning om vad jag ska göra. Det är viktigt för mig. Ibland vet jag verkligen ingenting, men någonting jag vet är att det går framåt och jag har allt det bästa framför mig.

 

Tänk om det finns en plan för mig. Jag kanske är menad för detta. Det är en spännande tanke. Eftersom det faktiskt är vad jag ser när jag tänker på min framtid.

Jag tittade igenom kommentarer från min förra blogg och även en del från när jag började blogga på den här bloggen. Det var en del hatkommentarer. Så mycket mer än nu. Nu får jag någon enstaka någon gång.  Under tiden jag har bloggat har jag också utvecklats ,som person, i sången, skådespeleriet, lärt mig flytande amerikanska , musiken och så vidare. Och jag har ju varit i Hollywood nu okså.  Jag tycker det är konstigt egentligen att folk behöver se det framför sig för att tro. Bara för att jag inte hade varit i LA förut så trodde folk att det inte kunde hända. Nu känner jag att jag bevisat det lite.  jag är en person som tror att det alltid finns ett sätt. Ellerhur?